28:e söndagen ”under året”

Gregoriansk vigiliemässa och familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar:  Jes 25:6–10a; Ps 23; Fil 4:12–14, 19–20; Matt 22:1–14.

Kära bröder och systrar

En bröllopsfest hör till de mest glädjefyllda tillställningar som finns, inte minst för brudparet själva. Kärleken mellan man och kvinna i äktenskapet utgör den högsta och mest påtagliga formen av mänsklig kärlek. Därför är det inte så svårt att förstå att Jesus använder bilden av en bröllopsfest för att få oss att ana någonting av himmelrikets glädje. Kungen som bjuder in till bröllopet i dagens evangelium är Gud Fadern, och hans son som ska gifta sig är Jesus själv, den utlovade Messias. Vad som däremot är betydligt svårare att förstå är varför de inbjudna gästerna i Jesu liknelse är så totalt ointresserade av inbjudan till detta kungabröllop. Några är inte bara ointresserade, utan rentav fientliga och slår ihjäl tjänarna som kommer med inbjudan! Detta syftar dock på hur profeterna i det Gamla testamentet blev behandlade av Guds utvalda folk. Dessa profeter förkunnade olika budskap från Gud för att göra folket förberett att ta emot den kommande Messias, frälsaren som skulle rädda dem från allt ont. Men folket struntade ofta i profeterna, och några av dem blev t.o.m. tillfångatagna och dödade. Profeten Jeremia blev t.ex. pryglad och satt i stupstock (jfr Jer 20:2), och profeten Jesaja blev enligt traditionen söndersågad (jfr Heb 11:37). Med tanke på detta så var det kanske inte så konstigt att när Messias väl kom, alltså Jesus, då blev också han blev tillfångatagen, skymfad, korsfäst och dödad. Hur reagerar då kungen i liknelsen på detta? Genom att säga till sina tjänare: ”Allt är ordnat för bröllopet, men de inbjudna var inte värdiga. Gå ut och ställ er där vägarna skiljs och bjud alla ni ser till bröllopet.” (Matt 22:8-9).

De först inbjudna, det är Israels folk, ättlingarna till Abraham, Isak och Jakob. Större delen av Israels folk trodde inte på att Jesus var Messias. I Apostlagärningarna berättas exempelvis att när Paulus och Barnabas förkunnade evangeliet om Jesus Kristus för judarna i Antiochia i Pisidien så ”bemötte de det Paulus sade med smädelser”, varpå ”Paulus och Barnabas svarade frimodigt: ’Det var ni som först skulle få höra Guds ord förkunnas. Men när ni nu visar det ifrån er och dömer er själva ovärdiga det eviga livet, då vänder vi oss till hedningarna.’” (Apg 13:45-46). Hela Apostlagärningarna handlar om hur evangeliet om Jesus Kristus förkastas av Guds utvalda folk men tas emot av hednafolken, och hur Kyrkans centrum gradvis flyttas från Jerusalem till Rom.

Betyder då detta att Israels folk har blivit helt förkastat av Gud, till förmån för oss hedningar? Nej. I sitt brev till romarna skriver Paulus: ”Gud har inte förskjutit sitt folk, som han en gång har utvalt.” (Rom 11:2), eftersom ”Gud tar inte tillbaka sina gåvor och sin kallelse.” (11:29), och Paulus förklarar vidare att ”De är ju israeliterna, som har fått söners rätt, härligheten, förbunden, lagen, gudstjänsten och löftena, de har fäderna, och från dem kommer Kristus som människa, han som är över allting, gud, välsignad i evighet, amen.” (Rom 9:4-5).

Israels folk har således alltjämt en alldeles särskild plats i Guds hjärta, och en unik roll i hans frälsningsplan. Däremot tror vi som kristna att israeliterna eller judarna, liksom alla människor, måste komma till tro på och bekänna Jesus av Nasaret som Messias, Guds Son för att kunna bli frälsta, i enlighet med Jesu egna ord: ”Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh 14:6). Exakt vilken roll som de judar som (ännu) inte tror på Jesus kommer ha i Guds frälsningsplan förblir ett mysterium, men en möjlig teori är att judarna mot tidens slut i stor utsträckning kommer att komma till tro på Jesus och blir frälsta, med stöd av följande ord av Paulus i Romarbrevet: ”En del av israeliterna är förstockade och skall förbli det tills hedningarna i fullt antal har nått målet. Men då skall hela Israel bli räddat, som det står skrivet: Från Sion skall befriaren komma och ta bort all synd från Jakob.” (Rom 11:25-26).

Sedan en dryg vecka befinner sig det moderna Israel sorgligt nog åter i krig. Efter Angelusbönen i söndags uttryckte påven Franciskus ”sin närhet till offrens familjer”, försäkrade att han ”ber för dem och för alla dem som upplever tider av terror och ångest”, uppmanade till att ”stoppa attackerna och vapenföringen” och bad om ”att alla må förstå att terrorism och krig inte leder till någon lösning, utan bara till många oskyldiga människors död och lidande.” Låt oss tillsammans med vår påve Franciskus be för freden i Israel och Palestina!

Att förkunnelsen av evangeliet öppnades upp även för hedningarna innebär dock givetvis inte att det skulle vara lägre krav för oss att bli frälsta än det var för judarna som inte trodde på Jesus. I slutet av liknelsen i dagens evangelium upptäcker kungen en gäst som inte var klädd i bröllopskläder, vilket slutar med att han kastas ut ur bröllopsfesten. Vad symboliserar dessa bröllopskläder? I sin apostoliska uppmaning Desiderio Desideravi (”Som jag har längtat”) från förra året skrev påven Franciskus att ”För att kunna delta i denna festmåltid är allt som krävs att man har trons bröllopsklädnad” (n. 5). Med ”tron” menas i detta fall rimligtvis tron såsom en teologal, övernaturlig dygd, som alltid åtföljs av de andra två teologala dygderna hopp och kärlek, och som finns hos alla människor som lever i nådens tillstånd. I Jakobs brev står det nämligen att tron utan gärningar är död (Jak 2:17, 29).

Dagens evangelium utgör således inte bara en förebråelse av de judar som inte tog emot profeternas budskap och som inte trodde på att Jesus var Messias, utan är också en varning till oss alla. I dopet har vi blivit iklädda Kristus, symboliserat av den vita dopklädnaden. Denna vita dopklädnad är i sin tur också en symbol för den bröllopsklädnad som krävs för att delta i den himmelska bröllopsfesten, och består av den övernaturliga tron på Gud som får sitt uttryck i kärlek (jfr Gal 5:6). Låt oss därför se till att alltid bevara vår vita dopklädnad ren och obefläckad, och att tvätta den ren genom att bikta oss och motta försoningens sakrament varje gång den smutsas ner av synden. På så vis står vi alltid beredda att en dag delta i den himmelska bröllopsmåltiden, och redan här och nu i dess jordiska försmak, den heliga eukaristin. Amen.