Familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Hes 18:25–28; Ps 25:4–9; Fil 2:1–11; Matt 21:28–32.
Kära bröder och systrar
Vad innebär det egentligen att säga ja eller nej till Gud? I dagens evangelium gör Jesus det tydligt att det inte räcker med att en gång säga ja till att arbeta i Herrens vingård som hans lärjunge om det sedan inte får några konsekvenser i vårt liv. Då är det bättre att först säga nej men i praktiken göra det i alla fall. Det kan ni barn tänka på när era föräldrar ber er att hjälpa till hemma, t.ex. att bädda er säng, städa ert rum eller hjälpa till med att duka eller diska. Om ni inte har någon lust att hjälpa till så kanske det händer att ni säger till era föräldrar att ni inte vill. Men om ni sedan ångrar er och inser att ni faktiskt borde göra det, då är det inte för sent! Det är bara att göra det i alla fall, så blir mamma och pappa glatt överraskade.
Men i dagens evangelium handlar det om ännu viktigare saker än att göra mamma och pappa glada. Det handlar om vad vi måste göra för att komma in i Guds rike, alltså för att bli frälsta och komma till himmelen. Vi blir frälsta genom att förenas med Jesus Kristus, och det gör vi vanligtvis genom att bli medlemmar i hans Kyrka genom dopet. Men det räcker inte med att ha sagt ja till Gud i dopet om vi sedan inte lever i enlighet med våra doplöften. De flesta av oss döptes som barn, och då var det våra föräldrar och faddrar som sade ja till Gud i vårt ställe. Det är sedan upp till oss att leva upp till dessa löften, och det gör vi bl.a. genom att högtidligt förnya våra doplöften i samband med första kommunionen och konfirmationen, när vi ber trosbekännelsen i mässan varje söndag, och egentligen varje gång som vi bekänner vår tro på Gud. Men vår tro måste också få konsekvenser i handling, annars är det inte en äkta tro. Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen Gentium (n. 14) säger att ”Den som inte förblir i kärlek kan inte bli räddad, även om han är en del av kyrkans kropp. Han förblir ’kroppsligen’ i kyrkans famn men inte ’i hjärtat’.” (citerat i Katolska Kyrkans katekes, n. 837).
Å andra sidan finns det de som inte är fullvärdiga medlemmar av den Katolska Kyrkan, ja som kanske inte ens är döpta eller över huvud taget har någon uttrycklig tro på Gud, men som ändå lever mycket goda liv genom att av hela sitt hjärta följa sitt samvete och som aktivt söker efter Gud och hans sanning. Även för dem finns möjlighet till frälsning. Kyrkan har under påven Pius XII officiellt fördömt läran att det bara är katoliker som kan bli frälsta (jfr Brev till ärkebiskopen av Boston), och en amerikansk präst som lärde ut detta, Leonard Feeney, blev t.o.m. exkommunicerad, alltså utesluten ur Kyrkans gemenskap. Lumen Gentium säger dessutom att ”den gudomliga försynen nekar inte den hjälp som behövs för frälsningen till dem som, utan egen skuld från deras sida, inte har nått fram till en uttrycklig kunskap om Gud och med hans nåd strävar efter att leva ett gott liv.” (n. 16).
Man skulle kunna ha uppfattningen att livet är ett slags examensprov, där Gud har satt upp vissa regler för vad vi ska tro på och vad vi måste göra och inte får göra, och att de som lyckas med att uppfylla detta belönas med himmelen och de som misslyckas straffas med helvetet. Detta är en inte helt felaktig, men ändå gravt missvisande bild, eftersom den ger intrycket av att Gud är en obarmhärtig tyrann som straffar vissa människor för evigt i helvetet mot deras vilja. Istället får vi tro att om vi kommer till himmelen, då är det helt och hållet tack vare Guds barmhärtighet och nåd, och om någon kommer till helvetet, då är det helt och hålles dennes eget val.
Men hur gör man i så fall ett sådant val för eller mot Gud? Det sker inte en gång för alla vid en specifik tidpunkt. I alla fall inte för oss människor. I fredags firade vi de heliga ärkeänglarna, Mikael, Gabriel och Rafael, och imorgon kommer vi att fira de heliga skyddsänglarna. Änglarna är oerhört mycket mer intelligenta än vi människor, och de kan förutse alla konsekvenser av sina beslut innan de fattar dem. Därför kan de aldrig ångra sig i efterhand. Djävulen och hans demoner var ursprungligen goda men valde en gång för alla att vända sig mot Gud, och blev därmed onda i all evighet. Och på samma sätt så kommer änglarna att förbli goda i all evighet och kan aldrig synda. Så är det inte med oss svaga, bräckliga och köttsliga människor. Vi inser inte alla konsekvenser av våra handlingar i förväg, och detta kan leda till att vi syndar. Men det innebär också att vi alltid kan ångra oss när vi inser att vi har gjort fel.
Vi människor fattar alltså inte ett beslut en gång för alla att välja Gud eller inte, inte vid vårt dop, inte heller vid vår konfirmation, och inte heller när vi får skåda Gud som han är efter vår död, för vi kan inte fatta några nya beslut längre när vi är döda. Men i vår dödsstund när vi får träda fram inför Guds ansikte, då kommer det stå klart om vi har valt Gud eller inte i våra liv. Detta val för eller mot Gud gör vi nämligen tvärs igenom våra liv, i alla små eller större val att antingen tro på, hoppas på och älska Gud, eller att istället sätta vår lit till oss själva och göra vad vi vill. Även om vi säger oss tro på Gud så kan vi med våra handlingar säga nej till Gud, genom att med vett och vilja begå en allvarlig synd, alltså en dödssynd. Men så länge vi lever har vi alltid fortfarande möjlighet att ångra oss och få förlåtelse, precis som tullindrivarna och hororna som Jesus ger som exempel i dagens liknelse.
Hur kan vi då få hjälp att leva våra liv i enlighet med våra doplöften? I dagens andra läsning uppmanar aposteln Paulus oss att ”låta det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus.” (Fil 2:5). Det som kännetecknar Jesu sinnelag är framförallt hans ödmjukhet och lydnad, och det måste också genomsyra allt som vi gör. Vi hörde om detta även i responsoriepsalmen: ”Han leder de ödmjuka rätt, de ödmjuka lär han sin väg.” (Ps 24:9). Om vi så försöker förhärliga Gud genom att fira en oerhört vacker liturgi, eller genom att utöva alla tänkbara barmhärtighetsverk mot vår nästa, men om det inte sker med ödmjukhet och i lydnad mot Gud och hans Kyrka, då är det ingenting värt.
Jesus är dock inte bara vår förebild i lydnad och ödmjukhet. Genom sin nåd ger han oss också den kraft som behövs för att efterlikna dessa och alla hans andra dygder. Och när vi förenas med Jesus genom att bejaka vårt dop i tro i handling, då tillräknas vi allt som han har gjort för oss när han gjorde sig ödmjuk och var lydig ända till döden på korset (jfr Fil 2:8). Då kan vi också tro och hoppas på att en dag tillsammans med honom bli upphöjda till Gud Faderns härlighet, och ta del av det eviga livet i himmelriket. Amen.
Fader Gustavs predikningar 