Den saliga jungfrun Marias smärtor

Mässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Heb 5:7-9; Ps 31:2–6, 15–16, 20; Joh 19:25-27.

Kära bröder och systrar

Idag, en vecka efter Jungfru Marias födelsedag, kommer vi ihåg henne som den smärtorika modern. Minnesdagen för den saliga Jungfrun Marias smärtor började firas av servitorden på 1600-talet, för att ära minnet av hur Jesu moder delade sin sons lidande. Traditionellt brukar man ihågkomma sju av Jungfru Marias smärtor: Symeons profetia att ett svärd skall genomborra hennes själ, flykten till Egypten, borttappandet av Jesus i templet vid 12 års ålder, Marias möte med Jesus under korsvägen, Jesu korsfästelse och död, nedtagandet av Jesus från korset och Jesu begravning.

Jungfru Maria är urbilden för den med-lidande människan, som lider tillsammans med Jesus. Medlidande heter på latin compassio, vilket har gett upphov till engelskans compassion, alltså medkänsla eller barmhärtighet, och på grekiska heter det συμπάθεια (sympátheia), vilket har gett upphov till ordet ”sympati”. Vi ser alltså hur det lilla prefixet ”med” kan förvandla det negativt laddade ordet ”lidande” till ord med ungefär samma betydelse som ”kärlek”, ”omtanke” och ”barmhärtighet”, alltså någonting av det vackraste som finns. Om lidandet kan tyckas meningslöst så är alltså medlidandet nyckeln till att ge mening åt lidandet och rentav förvandla det till någonting oerhört gott och vackert.

Man skulle dock kunna fråga sig vad Marias lidande egentligen bestod i. Hon led ju inte fysiskt på samma sätt som Jesus. Och som den helige Bernhard av Clairvaux poängterar i dagens läsningsgudstjänst, så visste hon sedan innan att Jesus måste lida, och hoppades dessutom på hans uppståndelse. Ändå led hon våldsamt, och förklaringen är hennes ofattbara kärlek till och medlidande med sin son. Som den helige Bernhard skriver: ”Han kunde ju dö i sin kropp, kunde då inte hon dö i sitt hjärta?”

Jungfru Marias medlidande är också en förebild för vårt eget medlidande, såväl med våra lidande bröder och systrar i världen som som med Jesus själv. Den korta läsningen i dagens laudes, som också citeras i bönen efter kommunionen, är den berömda texten ur det första kapitlet av Paulus brev till kolosserna: ”Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan.” (Kol 1:24-25). Jesu lidande var i och för sig fullt tillräckligt för att frälsa världen. Men i sin barmhärtighet har Jesus också gett oss värdigheten att få bidra till vår egen och hela världens frälsning genom våra egna små lidanden. När vi uppoffrar våra egna lidanden till Gud, framförallt genom att förena dem med Jesu lidande i det heliga mässoffret, då får dessa till synes meningslösa lidanden en oändlig mening.

Och allt detta tack vare medlidandets mysterium. Gud visar sin kärlek till oss framförallt genom att han har blivit människa i Jesus Kristus, för att dela våra förhållanden som människor och ta del av våra lidanden. Och vi kan i vår tur uttrycka vår kärlek till Gud genom att tålmodigt stå ut med våra lidanden och offra dem till Gud, som en delaktighet i Jesu lidande. Och den människa som har med-lidit med Jesus på det allra mest fullkomliga och fruktbara sättet, det är den saliga Jungfrun Maria. Så låt oss ta henne som exempel och be om hennes förbön, när vi nu förenar våra egen lidanden med Jesu korsoffer för världens frälsning i den heliga eukaristin. Amen.