21 söndagen ”under året” A

Gregoriansk vigiliemässa och högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 22:19–23; Ps 138:1–3, 6, 8bc; Rom 11:33–36; Matt 16:13–20.

Kära bröder och systrar

Dagens evangelium utgör en av de mest katolska bibeltexter som finns. Jesu avslutande ord till Petrus är inskrivna i kupolen till världens största kyrka, S:t Peterskyrkan i Rom, och finns även illustrerade ovanför ingången till vår egen Kristus Konungens kyrka här i Göteborg: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den. Jag skall ge dig nycklarna till himmelriket.” (Matt 16:18-19a). Det är framförallt detta bibelställe som ligger till grund för den Katolska Kyrkans lära att Jesus utsett aposteln Petrus och hans efterträdare som biskopen av Rom, alltså påven, till sin ställföreträdare med universell makt över hela Kyrkan, förenat med ofelbarhetens nådegåva och löftet om att Kyrkan aldrig kommer att avfalla från den sanna läran. Denna evangelietext och läran som den gett upphov är ”katolsk” dels i den meningen att det är den mest centrala lära som särskiljer den Katolska Kyrkan från andra kristna kyrkor och samfund. Men den är också katolsk, dvs. allomfattande, i bokstavlig mening, i och med att det är just läran om Petrusämbetet som gör det möjligt att bevara enheten i den Kyrka som finns över hela världen och i alla tider, är till för alla människor och som förkunnar fullheten av Kristi lära. Petrusämbetet är alltså en ovärderlig gåva till Kyrkan för att möjliggöra hennes enhet, och dagens kollektbön påminde också om detta: ”Gud, din gåva är det att kyrkans många lemmar strävar efter samma mål.”

Men trots, eller kanske just därför att läran om Petrusämbetet är så fundamental för att bevara Kyrkans enhet i sanningen, så har den ofta ifrågasatts. Detta gäller i första hand ortodoxa och protestanter, som formellt förnekar påvens överhöghet och ofelbarhet. Men på senare tid har denna lära kommit att ifrågasättas allt mer även inom den Katolska Kyrkan, om inte rent formellt så åtminstone i praktiken. Dels finns det de som öppet ifrågasätter läror som vid upprepade tillfällen fastslagits av påvarna och Kyrkans läroämbete, som att endast män kan vigas till präster eller att sexuella handlingar endast är tillåtna inom äktenskapet mellan man och kvinna. Detta är exempel på tros- och moralläror som definitivt fastslagits av Kyrkan såsom en del av trons skatt, och som alla troende är skyldiga att hålla fast vid med en gudomlig tro. Men även när det gäller lärosatser som påven eller biskoparna i gemenskap med honom förkunnar ”utan att använda sig av en ofelbar definition och utan att uttala sig på ett ’slutgiltigt sätt’”, så är det troende förpliktade att samtycka till dem ”i en religiöst motiverad lydnad” (jfr Katolska Kyrkans katekes, n. 892, Andra Vatikankonciliets dogmatiska konstitution Lumen Gentium, n. 25). Tendenser att öppet trotsa detta och vilja förvandla den Katolska Kyrkan till en liberal, protestantisk kyrka är framförallt påtagliga i Tyskland, och om detta sade påven Franciskus i en intervju i jesuittidskriften La Civilità Cattolica förra året: ”Det finns en mycket bra protestantisk kyrka i Tyskland. Vi behöver inte två.”

Men helvetets portar hotar inte bara Kyrkan från en front, utan två. På den till synes rakt motsatta sidan av det kyrkopolitiska spektrumet finns det de som också ifrågasätter påvens auktoritet och som inte drar sig för att öppet kritisera honom. Dessa menar att den senaste tidens påvar gjort sig skyldiga till mer eller mindre allvarliga avvikelser från Kyrkans lära, att vi således inte längre kan lita på att det som påven lär ut är sant, och att vi som katoliker därför inte längre är förpliktade att lyda honom. Detta speglar en bristande tro på Jesu löfte om att helvetets portar aldrig ska få makt över Kyrkan. I sin iver för att bevara den rena läran och med hänvisning till sin egen tolkning av Kyrkans Tradition så tror vissa sig vara mer katolska än påven själv, med ett självproklamerat uppdrag att kritisera och korrigera honom. De märker därvid inte att de i grund och botten delar samma bristande tillit till Kyrkan och Jesu löfte som de progressiva och protestantiserande krafter som de försöker bekämpa. Här skulle man kunna besinna följande ord i dagens andra läsning ur Romarbrevet: ”Vem kan känna Herrens tankar, vem kan vara hans rådgivare?” (Rom 11:34, jfr Jes 40:13). Nu är påven givetvis inte Gud själv utan Kristi ställföreträdare, och som människa är han i högsta grad i behov av goda rådgivare. Att ge råd åt påven är dock i första hand en uppgift för kardinalerna och biskoparna, och skall alltid ske med välvillighet och respekt. Och om en broderlig tillrättavisning någon gång skulle vara nödvändig så skall det alltid ske i enrum.

Nu kan det dock hända att en påve lär ut någonting som man kan ha svårt att förstå hur det kan vara förenligt med det som tidigare påvar har lärt ut, och detta kan ge upphov till oklarheter. T.ex.: Kan kommunionen under vissa omständigheter ges till frånskilda omgifta som inte åtagit sig att leva som bror och syster, kan dödsstraffet fortfarande rättfärdigas i vår tid, och vilken utgåva av missalet borde vi använda för att fira mässan? Om man har svårt att förstå utvecklingen av Kyrkans lära i dessa och andra frågor så får man med välvillighet och ödmjukhet ändå försöka sätta sig in i hur de olika formuleringarna trots allt kan förenas med varandra, i full tro och förtröstan på att Jesu löfte om Kyrkans ofelbarhet fortfarande gäller och att den Helige Ande genom alla tider bevarar påven från att offentligt lära ut någonting som strider mot sanningen. Som hjälp för att öka sin förståelse kan man söka andlig vägledning hos en kunnig präst som är lojal mot påven.

Vi ser alltså att det finns flera olika sätt på vilka läran om Petrusämbetet och Kyrkans ofelbarhet ifrågasätts. Kyrkan attackeras som sagt från två fronter samtidigt, dels av ultraprogressivismen, som vill urvattna Kyrkans budskap genom att anpassa det efter den moderna världen, och dels av ultratraditionalismen, som krampaktigt vill hålla fast vid personliga tolkningar av gamla förklaringsmodeller av Kyrkans lära, som inte alltid tar hänsyn till förändringar av sammanhanget och nytillkommen information. Det är lätt hänt att man stirrar sig så pass blind på flisan i ens broders öga att man inte ser sina egna överdrifter i motsatt riktning. Påven Franciskus berörde båda dessa extremer i sin predikan i samband med 60-årsjubiliéet av Andra Vatikankonciliets öppnande förra året: ”Låt oss vara försiktiga: både progressivismen, som anpassar sig efter världen, och traditionalismen – eller ”bakåtsträvan” – som sörjer över en förgången värld, är inte bevis på kärlek, utan på otrohet. De utgör former av pelagiansk egoism, som sätter sin egen smak och sina egna planer före den kärlek som behagar Gud, den enkla, ödmjuka och trofasta kärlek som Jesus bad Petrus om.”

På lördag är det stiftsvallfärd i Vadstena, och temat som valts berör i högsta grad dessa frågor: ”Sträva efter att med friden som band bevara den andliga enheten” (Ef 4:3). Jag vill därför avsluta denna predikan med den uppmaning som vår biskop och kardinal Anders Arborelius riktar till oss inför denna vallfärd: ”Låt oss be om den helige Andes ständiga hjälp för vårt stift, så att vi bevaras i djup enhet med varandra kring Petri efterträdare.” Amen.