Gregoriansk vigiliemässa och högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Vish 12:13, 16–19; Ps 86:5–6, 9–10, 15–16a; Rom 8:26–27; Matt 13:24–43.
Kära bröder och systrar
Om Gud är god och allsmäktig, hur kan han då tillåta att det finns ondska i världen? Detta är det så kallade teodicé-problemet, som brukar framställas som det främsta argumentet mot Guds existens. Jesu första liknelse i dagens evangelium ger dock ett ganska tydligt svar på denna fråga. Tjänarnas fråga om de ska rensa bort ogräset som vuxit upp bland vetet kan tyckas mycket naturlig, och motsvarar resonemanget hos ateister som invänder att om det hade funnits en Gud som är både god och allsmäktig, då borde han redan ha utplånat all ondska i världen. Men svaret som tjänarna får av deras herre är mycket illustrativt: ”Nej, då kan ni rycka upp vetet samtidigt som ni rensar bort ogräset.” (Matt 13:29). Om Gud omedelbart skulle utplåna all ondska i världen, då skulle väldigt mycket gott riskera att följa med. Därför avvaktar Gud med domen – tills vidare.
Världens ondska utgörs till största del av människans ondska, och denna är i sin tur en konsekvens av att Gud har skapat oss till fria och förnuftiga varelser med möjligheten att välja mellan gott och ont. Alternativet hade varit att skapa oss till ja-sägande robotar, utan någon egen vilja och därmed utan förmåga att älska och göra det goda, och det hade varit en ännu större förlust. Därför tog Gud ”risken” att ge oss en fri vilja – fullt medveten om i vilken grad vi skulle missbruka den. Men inte nog med att människans synd är den direkta orsaken till all moralisk ondska i världen. Även det fysiskt onda, såsom sjukdomar och naturkatastrofer, är konsekvenser av att synden kommit in i världen och rubbat Guds skapelseordning. Därmed är människans synd en indirekt orsak också till detta.
I detta sammanhang får vi dock även komma ihåg att människorna inte är de enda förnuftiga varelser med fri vilja som Gud har skapat. I Jesu förklaring av den första liknelsen i dagens evangelium talar han även om djävulen och änglarna, och förklarar att djävulen är den fiende som sådde ogräset. Gud hade skapat djävulen som den största och mäktigaste av alla änglarna, och denna makt fortsätter han i stor utsträckning att utöva trots att att han fallit genom att göra uppror mot Gud. Och när vi människor också vänder oss bort från Gud genom synden, då bidrar vi till att ge djävulen ännu större makt, som han utnyttjar till att sprida ännu mer ondska och lidande i världen genom olyckor, sjukdomar, naturkatastrofer och genom att uppvigla människorna mot varandra i konflikter och krig. Men djävulens mål med detta är inte bara simpel skadeglädje över att få se människorna lida. Nej, hans mål är att leda ännu fler människor till att börja tvivla på Gud genom att tänka som ateisterna som jag nämnde i början: ”Om det finns såhär mycket ondska i världen, hur kan det då finnas en god och allsmäktig Gud?” Och när djävulen frestar oss att begå synder som strider mot Guds vilja, då är hans mål också ett enda: att få oss att fästa oss vid andra saker än Gud och vända oss bort från honom. Till skillnad från änglarna och demonerna är vi människor inte endera rakt igenom goda eller onda. Så länge vi lever här på jorden utgör vi ständigt föremål för en andlig kamp, där både Gud och djävulen gör allt vad de kan för att vinna över oss på deras respektive sida. För oss som innerst inne vill tillhöra Gud så kan vi dock leva i förtröstan på att Gud egentligen redan har vunnit.
Den enda makt som djävulen har är den som Gud tillåter honom att utöva, för att respektera vårt fria val att följa djävulens lockelser istället för att lita på Gud. När det gäller dödssynder som helt skiljer oss från gemenskapen med Gud, så är det alltid möjligt för oss att undvika dem med hjälp av Guds nåd. Men när det gäller mindre, veniala synder, då är vår mänskliga natur så skadad av syndafallet att inte ens det största helgon vid sidan av den saliga jungfrun Maria förmår undvika dem alla. Så länge vi lever här i världen kommer vi alltså alltid bära på mer eller mindre synd och ondska inom oss. Och det är den främsta anledningen till att Gud tills vidare avvaktar med domen. Om han omedelbart skulle utplåna all ondska i världen, då skulle inte en enda människa skonas, eftersom gränsen mellan det goda och det onda går rakt genom människornas hjärtan. Men en dag kommer Gud att rensa ut all ondska ur världen, som vi hörde i slutet av dagens evangelium: ”Människosonen skall sända ut sina änglar, och de skall rensa hans rike från alla som förleder människorna och bryter mot lagen, och de skall kasta dem i den brinnande ugnen. Där skall man gråta och skära tänder.” (Matt 13:41-42).
Detta låter kanske ganska avskräckande. Men Gud är inte ute efter att straffa oss. Tvärtom, han avvaktar med domen just för att ge tillfälle åt så många människor som möjligt att omvända sig, som vi hörde i dagens första läsning ur Vishetens bok: ”ty du ger dem tillfälle att vända om när de syndar.” (Vish 12:19). Eller som aposteln Petrus uttrycker det i sitt andra brev: ”Han dröjer för er skull, eftersom han inte vill att någon skall gå förlorad utan att alla skall få tid att omvända sig.” (2 Pet 3:9). Om det låter negativt att vi aldrig kan bli helt syndfria under vårt liv på jorden, så är den positiva sidan den att det heller aldrig är för sent att omvända sig. I detta avseende liknar livet mer en tennismatch än exempelvis en fotbollsmatch. Ingenting är avgjort förrän matchbollen är slagen, och det är aldrig för sent att hämta upp ett underläge, hur stort det än är. För den som levt ett liv i stor synd skulle det kanske kunna kännas som att himmelriket vore lika långt borta som segern i en femsetare när man ligger under med 0-2. Men det är faktiskt mycket enklare ‒ det enda som behövs är att ta emot Guds förlåtelse genom en enda uppriktig bikt. Och Kyrkans präster står alltid till tjänst för att förmedla denna förlåtelse.
Utöver den goda viljan att följa Jesus och att ödmjukt ångra sina synder var gång man faller, finns det några andra hjälpmedel för att befästa sin ställning som ett gott vete snarare än ett ogräs? Förra söndagen hade jag förmånen att kunna fira mässan i karmelitklostret i Glumslöv i samband med Karmelitordens största högtid: Vår Fru av berget Karmel. Karmelitordens signum är den tysta, kontemplativa bönen, såsom den utövats av och undervisats av de heliga Teresa av Avila och Johannes av Korset, och förklarats på svenska av broder Wilfrid Stinissen. Och dagens andra läsning ger den kanske tydligaste beskrivningen i hela Bibeln av vad denna typ av bön innebär: ”Vi vet ju inte hur vår bön egentligen bör vara, men Anden vädjar för oss med rop utan ord” (Rom 8:26). När vi redan har tackat Gud och bett honom om hjälp och förlåtelse för allt som vi kan komma på, eller när vi helt enkelt inte vet hur vi borde be, då kan vi alltid försätta oss i Guds närvaro och i tysthet och stillhet be den Helige Ande själv att han själv ska uppfylla vårt hjärta och be i oss. Det är kanske det allra bästa receptet för att våra hjärtan ska fyllas av Gud och hans godhets säd, så att där inte längre finns någon plats för ondskans ogräs och vi på domens dag såsom rättfärdiga kan lysa som solen, i vår Faders rike (jfr Matt 13:43). Amen.
Fader Gustavs predikningar 