Gregoriansk vigiliemässa och familjemässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Jes 55:10-11, Ps 65, Rom 8:18-23, Matt 13:1-23.
Kära bröder och systrar
Lever vi på ett sätt som gör det möjligt för Guds Ord att bära frukt? Jesu liknelse i dagens evangelium kan både fungera som en uppmuntran och som en varning. Till att börja med är det uppmuntrande att konstatera Gud ger möjlighet åt alla människor att höra hans ord så att de får chans att omvända sig, komma till tro på Jesus och vinna det eviga livet. Det är tydligt i dagens liknelse, där såningsmannen sår Guds ord lite var som helst, även på ställen där det inte tycks ha chans att bära mycket frukt. För Jesu åhörare, som sannolikt var mycket mer insatta i jordbruksmetoder än vad vi i allmänhet är idag, måste det ha låtit lustigt att en bonde försöker så på vägkanten, på steniga ställen och bland tistlar. Men detta kan alltså ses som ett uttryck för att Gud gör allt vad han kan för att nå även dem som till synes befinner sig långt borta från honom, ja, t.o.m. dem som aldrig fått chans att höra evangeliet om Jesus Kristus förkunnas uttryckligen för dem. Även för dessa människor finns således ett hopp om frälsning.
Andra Vatikankonciliets dekret om missionen, Ad gentes, slår fast att ”Gud kan, på vägar kända för honom själv, leda fram dem som utan skuld är okunniga om Evangeliet till att finna den tro utan vilken det är omöjligt att behaga honom”. I samma mening fortsätter dock dekretet med att säga att det ”vilar en nödvändighet på Kyrkan, och på samma gång en helig plikt, att förkunna evangeliet. Och därmed behåller missionsverksamheten idag som alltid sin kraft och sin nödvändighet.” (Ad gentes, nr 7). Det gäller alltså att på samma gång bibehålla övertygelsen om att Gud i sin rättvisa och barmhärtighet erbjuder möjligheten för alla människor att bli frälsta, och samtidigt medvetenheten om att han i vanliga fall vill att evangeliet om Jesus Kristus sprids på naturligt sätt genom att vi som kristna vittnar om Jesus i ord och handling för dem som ännu inte kommit till tro. På domens dag kan alltså ingen urskulda avsaknaden av tro med att man aldrig fått någon chans att komma till tro. Samtidigt kan vi som kristna behöva stå till svars för de tillfällen att föra tron vidare till andra som vi har förspillt. Om vi utgör god jord där Guds Ord kan bära rik frukt, då förvandlas vi också i vår tur till såningsmän. I denna mening utgör dagens evangelium alltså också en varning för oss, men återigen samtidigt en uppmuntran, eftersom spridandet av evangeliet som sagt utgör en ”helig plikt”.
En annan varning som dagens evangelium utfärdar är det faktum att Guds Ord inte bär lika mycket frukt hos alla människor. När det gäller sådden som faller på de steniga ställena så tycks det kanske inte finnas så mycket att göra. Det hinner över huvud taget inte slå rot innan djävulen tar bort det ur hjärtat. Men i någon mån är vi själva ansvariga för att förbereda en god jord för Guds ord. Om vi redan har fyllt vårt hjärta till brädden med olika substitut för Gud som vi, förgäves, försöker finna vår lycka i, då är det inte konstigt om Guds Ord inte ens får chans att slå rot. Sådden som faller på berghällen är kanske i första hand en varning för de nyomvända, som ofta är väldigt entusiastiska i början, vilket är naturligt eftersom Gud vill ge dem en tydlig bekräftelse på att de gjort rätt som valt att tas upp i eller komma tillbaka till Kyrkans gemenskap. Men då gäller det också att vara medveten om att Gud så småningom brukar tillåta att vår tro sätts på prov, vilket är nödvändigt för att den ska mogna och renas. Det gäller således att använda denna inledande tid av entusiasm till att lägga grunden för ett stadigt rotat tros- och böneliv som inte vacklar i prövningens stund. För oss alla så kvarstår dock alltid risken att Guds Ord kvävs av livets bekymmer och rikedomens lockelser. För att förhindra detta gäller det därför att noga identifiera de områden där vi brister i förtröstan på Gud och där vi försöker finna lycka och tillfredsställelse på annat håll.
Men till och med bland dem som hör ordet och förstår så att det bär frukt, så finns det gradskillnader, åtminstone i Matteus version av denna liknelse. Det är ju faktiskt ganska stor skillnad mellan att bära frukt hundrafallt, sextiofallt eller trettiofallt. I Lukas version av liknelsen görs inte denna åtskillnad, utan alla som bär frukt gör det hundrafallt. I Markus version är ordningen intressant nog den omvända: trettiofallt, sextiofallt och hundrafallt. Man skulle därför kunna tolka evangelisten Matteus sätt att återge Jesu ord som om han dels vill uppmuntra oss att bära så rik frukt som möjligt, och dels varna oss så att inte det som börjar med hundrafaldig skörd senare bara ger sextiofaldig eller trettiofaldig skörd.
Ibland kan man få intryck av att vår utveckling i det andliga livet är som en avstannande matematisk kurva. Som i det nämnda fallet med de nyomvända, så är det naturligt att man börjar friskt i stor entusiasm över sin nyfunna eller återfunna tro, och gör till synes stora framsteg i att lägga av sig allvarliga synder och ägna mycket mer av sin tid åt bön och andra kyrkliga aktiviteter. Det är naturligt att man inte bibehåller samma entusiasm på det yttre planet hela livet, och därför kan det kanske tyckas normalt att ens iver med tiden ”planas ut” och att man når ett slags ”normalstadium” där tillväxtökningen hela tiden minskar till dess att man tycks stå mer eller mindre still. Man går kanske inte tillbaka i det andliga livet, men inte heller märkbart framåt.
Detta kanske i någon mån kan stämma för en viss ytlig, yttre iver och entusiasm för Kyrkans liv. Men det kan aldrig gälla för de teologala dygderna, det vill säga vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud. Den franske dominikanpatern Reginald Garrigou-Lagrange, död 1964, påpekar gång på gång i sina böcker att vår relation till Gud borde vara som gravitationskraften. Ett föremål som attraheras av jordens dragningskraft faller hela tiden snabbare och snabbare, till dess att det slår ner. På samma sätt borde vår tro, vårt hopp och vår kärlek till Gud hela tiden öka mer och mer, till dess att vi förenas med honom. Låt oss därför be Gud om nåden att våra liv får utgöra en god jord där Guds Ord inte bara får bära rik frukt, utan hela tiden rikare frukt. Amen.
Fader Gustavs predikningar 