14 söndagen ”under året” A

Högmässa i Kristus Konungens kyrka, Göteborg. Läsningar: Sak 9:9-10, Ps 145, Rom 8:9,11-13, Matt 11:25-30.

Kära bröder och systrar

Förra söndagen hörde vi Jesus undervisa om de höga krav som han ställer på sina lärjungar: ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.” (Matt 10:38). Detta kunde kanske låta lite hårt och inte så uppmuntrande, och ge intryck av att det kristna livet mest skulle gå ut på att bära tunga bördor och uthärda lidanden. I dagens evangelium nyanseras dock denna bild i och med att Jesus specificerar vad det faktiskt innebär att ta på sig sitt kors i hans efterföljd: ”Kom till mig, alla ni som är tyngda av bördor, jag skall skänka er vila. Ta på er mitt ok och lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta, så skall ni finna vila för er själ. Mitt ok är skonsamt och min börda är lätt.” (Matt 11:29-30). När vi tar på oss vårt kors och Jesu ok, så gör vi det inte bara i Jesu efterföljd utan tillsammans med Jesus. Och Jesus bär alltid den största tyngden själv och ser alltid till att vi aldrig behöver bära bördor som är tyngre än vad vi orkar med.

Men i dagens evangelium framställer också Jesus sig själv som modell för det som kanske är den viktigaste av alla kristna dygder, nämligen ödmjukheten. ”Lär av mig, som har ett milt och ödmjukt hjärta.” Denna Jesu ödmjukhet och ringhet hör till hans mest karaktäristiska attribut, och hade förutsagts redan i profetiorna om honom det Gamla testamentet, som i dagens första läsning ur profeten Sakarja: ”I ringhet kommer han, ridande på en åsna”. (Sak 9:9). Det kristna livet handlar inte i första hand om att utöva heroiska dygder i Kristi efterföljd, utan först och främst om att komma fram till insikten att ”utan Jesus så kan vi ingenting göra” (jfr Joh 15:5). Och denna insikt leder oss till ödmjukhet inför Gud, det vill säga att erkänna att han är oändligt mycket större än vi själva, att vi inte ens skulle finnas till om det inte vore för hans självutgivande kärlek och att allt det goda vi uträttar är helt och hållet hans förtjänst.

Men två saker kan tyckas lite motsägelsefulla i Jesu ord i dagens evangelium. För det första – hur kan Jesus framställa sig själv som ett exempel på ödmjukhet? Är det inte just ett tecken på bristande ödmjukhet att framhäva sig själv? Här måste vi understryka att ödmjukhet inte innebär detsamma som den så kallade jantelagen, som så ofta kopplats till kulturen här i Skandinavien, och som säger att man inte får sticka ut och tro att man är bättre än andra på något sätt. Men sann ödmjukhet är alltid i överensstämmelse med sanningen. Annars skulle följande lite skämtsamma invändning stämma: ”Det är svårt att vara ödmjuk när man vet om att man är bäst”. Men Jesus är ju Guds Son, den perfekta människan som är helt utan synd och har den högsta graden av ödmjukhetens dygd. Och då vore det bara falsk ödmjukhet av honom att förneka detta. Ödmjukhet handlar alltså inte om att förneka våra positiva egenskaper och det goda vi har uträttat, än mindre om att påstå att vi ändå inte duger till någonting och att det således inte ens är värt besväret att försöka. Som alla dygder utgör nämligen ödmjukheten den gyllene medelvägen mellan två laster. Den ena är givetvis högmodet, dvs. att överskatta sin egen förmåga och sätta sig över andra på ett sätt som inte stämmer överens med sanningen. Men som motpol till högmodets överdrift, så finns också en underdrift, nämligen klenmod. Klenmodet utgör en underskattning av vår egen förmåga, eller närmare bestämt ett bristande förtroende för det som Gud har för avsikt att uträtta med vår hjälp.

Om man vet med sig att man snarare har en tendens att drabbas av klenmodets last än högmodets, då bör man motverka detta genom att i första hand be Gud om storsinthetens dygd. Storsinthet står inte i motsats till ödmjukhet, utan utgör en drivkraft till att utöva stora ting med Guds hjälp, i full förtröstan på att det står i Guds makt att göra detta trots att vi själva utgör bräckliga redskap. Om vi skulle utsättas för frestelsen att tycka att vi är bättre och heligare än andra människor, då finns det dock knep att tillgå utan att gå emot sanningen. När vi ser på andras brister så kan och bör vi alltid utgå från att det kan finnas dolda, förmildrande omständigheter, som rentav kan göra att det som ser ut som en synd faktiskt kan vara en god gärning. Och när vi ser på våra egna förtjänster så vår vi i ödmjukhet tänka på vad vi hade varit om det inte vore för Guds nåd och barmhärtighet – nämligen ingenting. Andra gånger kan vi frustreras över att vi inte lyckas bli kvitt vissa köttsliga laster och synder, som Paulus talar om i dagens andra läsning, hur mycket vi än anstränger oss. Och då kan det vara bra att påminna sig om att Gud ibland tillåter att vi faller i denna typ av synder för att göra oss ödmjuka och inse att vi inte kan bli heliga av egen kraft utan bara genom att ödmjukt be honom om hjälp och böja oss under hans vilja.

En annan sak som kan tyckas motsägelsefull i Jesu ord om att han har ett milt och ödmjukt hjärta, är påståendet att han, som är Gud, skulle vara ödmjuk. Kan Gud verkligen vara ödmjuk? För oss människor innebär ju ödmjukhet att inse vårt totala beroende av Gud och att böja oss under hans vilja. Vad innebär i så fall ödmjukhet för Gud själv? Detta kan vi bara förstå om vi också betänker att ödmjukhet har att göra med att inta den nedersta platsen. Ödmjukhet heter på latin humilitas, vilket kommer från ordet humus som betyder stoft eller jord. I begreppet ödmjukhet finns alltså innebörden att liksom jordens stoft befinna sig under alla andra och låta sig trampas av dem. Detta gjorde Jesus frivilligt i sitt människoblivande, sitt lidande och sin död. Som aposteln Paulus skriver i den kända hymnen i Filipperbrevet, som sjungs i vespern varje lördagskväll: ”Kristus Jesus ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan utblottade sig och antog en tjänares gestalt, då han blev människornas like. Han som till det yttre var som en människa ödmjukade sig och blev lydig intill döden, döden på ett kors.” (Fil 2:6-8) Att efterlikna Jesu ödmjuka hjärta innebär alltså också att, som vi hörde i förra söndagens evangelium, ta på oss vårt kors och göra oss till våra medmänniskors tjänare i en självutgivande kärlek, liksom Jesus själv som ”inte har kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Matt 10:45).

Men hur ska vi konkret bära oss åt för att förvärva denna ödmjukhetens dygd, som är själva nyckeln till heligheten och den kristna fullkomligheten? På tisdag kommer vi att fira den helige Benedictus, en av Europas skyddspatroner, och i kapitel 7 av hans berömda klosterregel från 500-talet behandlar han ödmjukheten. Han beskriver ödmjukheten som en stege med tolv steg, där man når allt högre höjder ju lägre man stiger ned, i enlighet med Jesu ord: ”Den som upphöjer sig skall bli förödmjukad, och den som ödmjukar sig skall bli upphöjd.” (Matt 23:14, Luk 14:11). Låt oss lyssna till den helige Benedictus beskrivning av ödmjukhetens tre första steg: ”Ödmjukhetens första steg består i att man alltid håller Guds fruktan för ögonen, aktar sig noga för att glömma den och alltid kommer ihåg var Gud har befallt (…) Ödmjukhetens andra steg består i att man inte älskar sin egen vilja och inte finner behag i sina egna begär, utan med sina gärningar följer Herrens ord, när han säger: ’Jag har inte kommit för att göra min vilja utan hans som har sänt mig’ (…) Ödmjukhetens tredje steg består i att man av kärlek till Gud underkastar sig den överordnade i fullständig lydnad och efterföljer Herren, om vilken aposteln säger: ’Han blev lydig intill döden’.”. Jag inbjuder er att inför den helige Benedictus fest på tisdag leta upp hans regel och läsa om de resterande nio stegen av ödmjukheten. Men grundläggande för att förvärva ödmjukhetens dygd är alltså lydnaden, i första hand till Guds eviga bud, men också gentemot dem som han utsett till sina ställföreträdare här på jorden: i första hand påven, biskopen och kyrkoherden. Ett annat säkert kort för att växa i ödmjukhet är att överlåta sig åt Gud och böja sig under hans vilja i bönen, inte minst den tysta, inre bönen, om möjligt inför tabernaklet i kyrkan där Jesu milda och ödmjuka hjärta är ständigt närvarande. Låt oss därför be Gud om nåden att med dessa hjälpmedel växa i ödmjukhet, ta på oss Jesu skonsamma ok och efterlikna hans milda och ödmjuka hjärta, och så finna vila för vår själ. Amen.