Mässa i Heliga Hjärtas kloster, Borghamn. Läsningar: 1 Mos 22:1-19, Ps 116, Matt 9:1-8.
Kära systrar och bröder,
Berättelsen om Abrahams offer av Isak som vi hörde om i den första läsningen är både en av de mest kända och mest svårtolkade episoderna i Gamla testamentet. Menade Gud på allvar att han var beredd att kräva människooffer? Nej, givetvis inte, men det visste ju inte Abraham. Gud är god, och i sin överflödande godhet han har gett oss världen och livet med alla dess glädjeämnen för att dela med sig av sitt eviga liv och sin oändliga glädje till oss. Men för dem som menar allvar med att svara på Guds godhet genom att vilja älska honom av hela sitt hjärta, med hela sin kraft och med hela sitt förstånd, så sätter Gud oss förr eller senare på prov. Han vill genom detta leda oss fram till att inte bara älska Guds gåvor, utan gåvornas Gud. För att vi ska vara fria att älska Gud av hela vårt hjärta, och för att Gud ska vara fri att helt förverkliga sin kallelse för oss, så måste vi vara beredda att offra precis allt för hans skull. I vår intention måste offret vara totalt och förbehållslöst. Detta betyder inte att Gud verkligen kommer ta allt det som vi är beredda att offra. Men vi måste lämna allt i hans händer och ge upp allt, inte minst vår egenvilja. Det är just detta som ni benediktinsystrar har för avsikt att göra genom era klosterlöften och inte minst lydnadslöftet.
Nu skulle dock någon kunna invända att det vore överdrivet att ge upp sin egen vilja. Är det inte just detta att vi har en egen, fri vilja som ger oss värdigheten som rationella varelser, människor, som skiljer oss från djuren? Jo, det stämmer. Men faktum är att vi inte kan göra oss av med vår fria vilja en gång för alla, utan hur vi än gör förblir vi alltid fria varelser. Beslutet att ge upp vår egenvilja för att i allt följa Guds vilja måste nämligen ständigt förnyas dag för dag. Ibland kan det kanske tyckas frustrerande att vi inte kan göra som änglarna, det vill säga fatta ett definitivt och oåterkalleligt beslut en gång för alla att följa Guds vilja i allt. Inte ens eviga klosterlöften är ju dessvärre en absolut garanti för att man kommer förbli trogen. Men det är just detta dagliga behov av att förnya vår överlåtelse till Gud som är garantin för att vi har kvar vår värdighet som människor. Vi får således finna vår glädje och vår stolthet i att uppfylla behovet av denna ständigt förnyade uppoffring av oss själva till Gud. Att tänka så borde inte minst ge oss ny motivation och inspiration om vi någon gång skulle falla för frestelsen att det ständiga upprepandet av tidebönerna bara skulle vara ett fåfängligt jagande efter vind.
En annan frestelse som skulle kunna dyka upp är tanken att Gud trots allt skulle kräva för mycket. Men då kan berättelsen om Abrahams offer också ge en viss lättnad. Abraham behövde aldrig offra Isak på riktigt. Det enda som behövdes var att han var beredd att göra det. Och dessutom litade han på Guds löfte att det var genom Isak han skulle få sina efterkommande. Hebreerbrevets författare kommenterar: ”Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Från de döda fick han också, bildligt talat, sonen tillbaka.” (Heb 11:19).
Om det skulle tyckas som att Gud kräver för mycket av oss, då får vi alltså lita på hans godhet och på löftet att ”var och en som för Guds rikes skull har lämnat hus eller hustru eller bröder eller föräldrar eller barn skall få mångdubbelt igen redan här i tiden och sedan evigt liv i den kommande världen.” (Luk 18:29-30). Även om vi inte alltid kan se och förstå hur Gud kommer infria sina löften, så får vi i tro likt Abraham lita på att han kommer göra det. Låt oss därför i denna heliga mässa be om nåden att vi uppfylls av samma beredvillighet som Abraham att utan förbehåll offra allt som vi håller kärt för Guds skull, och om tron på att Gud håller sina löften och ger oss tillbaka allt det vi behöver för att uppfylla vår kallelse och i och med detta uppnå lycksaligheten. Amen.
Fader Gustavs predikningar 