Tisdag i 13 veckan ”under året” I

Mässa i S:t Nikolai kyrka, Linköping. Läsningar: 1 Mos 19:15-29, Ps 26, Matt 8:23-27.

Kära bröder och systrar

Det finns en detalj i dagens dramatiska läsning ur första Moseboken som jag kan koppla till min egen omvändelse till Katolska Kyrkan och urskiljandet av min prästkallelse. Efter att jag upptäckte sanningens fullhet i den Katolska Kyrkan så lämnade jag helt naturligt mitt gamla liv bakom mig, då jag under hela tonåren hade fyllt ut den största delen av min tid med att spela tv-spel. Det var kanske inte så pass allvarliga synder som de som begicks i Sodom och Gomorra jag hade lämnat bakom mig, men när man jämförde den tid jag lade ned på tv-spel med den tid jag lade ner på Gud innan min omvändelse till den Katolska Kyrkan så var det svårt att påstå att Gud skulle ha den största platsen i mitt liv.

När studierna i Industriell ekonomi med japansk inriktning på Tekniska högskolan här i Linköping började bli lite krävande, så hände det dock att jag kunde ta upp ett och annat gammalt tv-spel någon kväll för att trösta mig lite. Även om det gav lite snabb avkoppling för stunden, så var jag ändå tveksam till om det i min dåvarande situation verkligen var rätt att gå tillbaka till detta. Jag kände mig nästan som Lots hustru, som inte kunde låta bli att vända sig om för att se på Sodom och Gomorra, varpå hon förvandlades till en saltstod. Eller med Jesu egna ord: »Den som ser sig om när han har satt sin hand till plogen, han passar inte för Guds rike.« (Luk 9:62) För att bli kvitt mitt samvetskval gick jag och ställde en ledande fråga till den dåvarande kyrkoherden, fader Paul Redmond, som jag för övrigt hade den stora förmånen att få återse i Stockholms i torsdags på min prästvigning. Jag frågade: ”Om man vill bli ett stort helgon, kan man då slösa bort sin fritid med att spela tv-spel?” ”Nej, självklart inte, varför frågar du det?” ”Tack så mycket fader Paul, det var precis det svar som jag ville ha!” Något år senare när jag hade börjat ministrera frågade fader Paul mig efter en vardagsmässa: ”Har du aldrig tänkt på att vara en präst?” Självklart hade jag tänkt på det, faktiskt i princip varenda dag sedan jag bestämde mig för att bli katolik, men detta var första gången som en präst frågade mig om det rakt ut. Och på den vägen fortsatte det.

Dagens evangelium kan tolkas allegoriskt. Båten är en vanlig bild för Kyrkan, som den ark som räddar alla som är ombord på den till det eviga livet. Men ibland kan det, som i dagens evangelium, storma kring Kyrkan. I många delar av världen förföljs Kyrkan fortfarande öppet, vilket gör det mycket svårt för de kristna att utöva sin tro och än svårare att sprida evangeliet. I vår del av världen kritiseras Kyrkan ofta av sekulära media, och ibland är det dessutom dessvärre välförtjänt, när vissa av Kyrkans medlemmar och till och med präster gjort sig skyldiga till fasansfulla brott.

Men inte nog med det – ofta stormar det även inom själva Kyrkan, så att det verkligen tycks som att hon håller på att ta in vatten och är på väg att sjunka. Det händer rentav att olika biskopar och t.o.m. kardinaler har olika uppfattningar och visioner om Kyrkan som tycks rakt motsäga varandra. Det finns dessvärre även många katoliker som tycks ha förlorat mycket eller rent av allt sitt förtroende för självaste påven. Ibland kan det utan tvekan tyckas som om Jesus sover. Så vi skulle med rätta, som lärjungarna i dagens evangelium, kunna säga till Jesus: ”Herre, hjälp oss, vi går under.” (Matt 8:25) Men om vi gör det, då får vi också räkna på att Jesu svar kommer att vara detsamma idag: ”Varför är ni rädda, ni trossvaga?” (Matt 8:26), och lita på att Jesus än idag har makt att huta åt vindarna och sjön så att det blir alldeles lugnt, och Kyrkans båt tryggt kan flyta vidare. I evangeliet på min prästviningsdag i torsdags hörde vi Jesus säga till Petrus: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min Kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18) Och i en av de viktigaste andaktsböcker jag läst, ”Les trois conversions et les trois voies” av dominikanpatern Reginald Garrigou-Lagrange, ger han bl.a. följande kännetecken på att ha uppnått det tredje stadiet av det andliga livet, fullkomlighetens väg: ”Att tro fast och i praktiken på kyrkans ofelbarhet (franska: indéfectibilité),
den Kyrka som alltid är helig och aldrig upphör att ge upphov till helgon. I likhet med de första kristna måste vi uthärda med tålamod och älska de lidanden som Gud sänder oss. Låt oss av hela vårt hjärta tro på den Helige Ande som aldrig upphör att ge liv åt kyrkan, och på de heligas gemenskap.” Låt oss be Gud om nåden att nå fram till denna tro på och tillit till Kyrkan som Jesu ord i dagens evangelium kan uppmuntra oss till. Amen.