S:t Thomas

Mässa i Heliga Korsets kyrka, Eskilstuna. Läsningar: Ef 2:19-22; Ps 117; Joh 20:24-29.

Kära bröder och systrar

Den helige aposteln Thomas, vars namn betyder ”tvillingen”, är mest känd som ”Thomas tvivlaren”, eftersom han vägrade att tro på de andra apostlarnas vittnesbörd om att Jesus hade uppstått. Men det är inte helt rättvist att begränsa honom till detta. Efter att Thomas fått sin önskan uppfylld att sätta fingret i Jesu spikhål så blev han den första att bekänna honom som ”Min Herre och min Gud”. Som den helige Gregorius den Store skriver i dagens läsningsgudstjänst: ”Han såg en sak, och trodde på en annan.” Det han såg var att människan Jesus hade uppstått från de döda. Det han bekände var att denne Jesus är Herre och Gud. Så Jesu ord, ”Saliga de som inte sett men ändå tror”, de gäller delvis även Thomas själv. Och uppfylld av denna saliggörande tro reste Thomas enligt traditionen ända till Indien för att sprida evangeliet. Men framförallt är Jesu ord såklart en uppmaning och uppmuntran till oss som tror såväl på hans uppståndelse som på hans gudomlighet utan att ha bevittnat något av detta med våra ögon.

Utöver att sporra oss till att tro utan att se är Thomas dock först och främst apostel, en av de tolv pelarna på vilka Jesus har grundat sin Kyrka, och som vi alla som kristna fogats in i, som vi hörde om i första läsningen: ”Ni har fogats in i den byggnad som har apostlarna och profeterna till grund och Kristus Jesus själv till hörnsten”. Även biskoparna har del i denna apostoliska succession, och i någon mån även prästerna såsom biskoparnas medarbetare och Kristi representanter. Så i och med att jag själv nyligen vigts till präst så utgör denna fest ett bra tillfälle att meditera över prästämbetets innebörd.

Sedan Jesus for upp till himmelen kan vi inte längre träffa honom och umgås med honom på samma sätt som apostlarna och hans andra lärjungar kunde göra under hans tid på jorden. Men han har efterlämnat andra sätt som han är närvarande på, och som göra att han kan vara närvarande överallt på hela jorden samtidigt. Det andra vatikankonciliets liturgikonstitution Sacrosanctum Concilium beskriver flera olika sätt som Kristus är närvarande på i liturgin. Han talar själv till oss genom sitt Ord, han är närvarande när Kyrkan ber och sjunger, han är närvarande när sakramenten firas, och mest av allt är han verkligt, substantiellt närvarande under bröd och vins gestalt i den heliga eukaristin. Men han är också närvarande i prästens person, det kanske mest påtagliga sättet. I prästen har vi en livs levande människa med kött och ben framför våra ögon som vi kan umgås med som en vän, och som har fått en särskild vigning och ett särskilt uppdrag att verka i Jesu ställe.

Men detta innebär – tyvärr – inte att prästen är ofelbar och syndfri som Jesus själv. Men människor har ändå rätt att förvänta sig av en Kristi representant att han ska likna Jesus så mycket som möjligt. Om alla kristna är kallade till helighet, så kräver prästämbetet i ännu högre grad av prästen att han ska vara helig.

Och prästvigningens sakrament ger också särskild nåd för att prästen ska leva upp till detta. Prästen helgar sig själv genom att helga andra, genom att undervisa dem om den katolska tron, förmedla sakramenten, be för dem och vägleda dem. Detta innebär givetvis ett enormt ansvar. Om prästen är helig så kan han bidra till att hela församlingen blir helig. Om prästen är ljummen eller rentav en stor syndare, då ska det mycket till att församlingen ska bli helig trots allt. Därför är prästerna ett hett byte för djävulen – om han kan få en präst att falla, så kan han få många att falla med honom. Därför är det så viktigt att hela Kyrkans medlemmar ber innerligt för prästerna att de blir så heliga och tydliga avbilder av Jesus som de borde.

Detta ansvar gäller givetvis i ännu högre grad biskoparna, apostlarnas efterträdare, och i allra högsta grad biskopen av Rom, Petri efterträdare och Kristi ställföreträdare. Jag fick den stora förmånen att prästvigas på de heliga apostlarna Petri och Paulus högtid, då Kyrkan särskilt tackar för och mediterar över Petrusämbetet, garantin för Kyrkans enhet i sanningen. Som katoliker är det vår tro att påven har en särskild nådegåva att som Kyrkans högsta ledare inte kunna ta miste när han fattar avgörande beslut i lärofrågor. Men påven är givetvis inte heller fullkomlig eller syndfri, och har i ännu högre grad behov av hela Kyrkans förbön och stöd. Särskilt svårt måste det vara för honom att fatta rätt beslut för att bevara både enheten och sanningen när Kyrkans olika lemmar stretar åt helt olika håll. Påven Franciskus brukar som sagt alltid avsluta sina anföranden med uppmaningen ”Glöm inte bort att be för mig”. När jag var på hans allmänna audiens i februari förra året tillsammans med mitt prästseminarium i Frankrike fick vi möjlighet att hälsa på honom på nära håll, och då lade han till: ”Be för mig – för mitt jobb är inte lätt!” Detta fick mig att inse att det verkligen inte är en klyscha av falsk ödmjukhet när påven uppmanar oss att be för honom. Nej, han har ett verkligt stort behov av all förbön han kan få, för hans jobb är sannerligen inte lätt. 

Och det blir inte lättare av att Kyrkans medlemmar, både biskopar, präster och lekmän öppet kritiserar honom när man inte förstår eller håller med om hans beslut. Självklart måste även påven vara öppen för att ta emot kritik, men det finns redan ordnade former för detta. Vår biskop, kardinal Anders Arborelius, har vid flera tillfällen berättat om vad påven sagt till honom under hans och de andra nordiska biskoparnas så kallade ad limina-besök hos påven vart femte år. När påven välkomnade de nordiska biskoparna uppmanade han dem att tala av hjärtat och även uppriktigt delge honom all eventuell konstruktiv kritik de kan tänkas ha mot honom. Men detta på ett villkor – att det stannar mellan dem. Vi kan alltså som katoliker lugnt lita på att Kyrkans alla biskopar, som också har uppdraget att föra vidare apostlarnas lära, hjälper påven så att han kan fatta korrekta beslut, och att de vid behov också broderligt korrigerar honom. Och då är det vår tro att Kyrkan, ledd av den Helige Ande, alltid kommer att fortsätta förkunna sanningens fullhet, bevarad av apostlarnas efterträdare, biskoparna, i gemenskap med biskopen av Rom, Petri efterträdare, i enlighet med Jesu löfte som vi hörde i evangeliet i torsdags på min prästvigningsdag: ”Du är Petrus, Klippan, och på den klippan skall jag bygga min kyrka, och dödsrikets portar skall aldrig få makt över den.” (Matt 16:18). Amen.