Högmässa i S:t Ansgars kyrka, Södertälje. Läsningar: 2 Kung 4:8–11, 14-16a, Ps 89:2–3, 16–19, Rom 6:3–4, 8–11, Matt 10:37–42.
Kära bröder och systrar
I dagens evangelium får vi höra om de krav som Jesus ställer på sina lärjungar. ”Den som inte tar sitt kors och följer efter mig är inte värd att tillhöra mig.” (Matt 10:38) Jesu ord kan tyckas hårda, och inte så uppmuntrande. Har han inte redan offrat sitt liv på korset för vår skull? Och har han inte sagt att ”den som tror har evigt liv” (Joh 6:47)? Varför uppmanar han oss då i dagens evangelium att mista vårt liv för hans skull?
Inom den evangelisk-lutherska traditionen där jag är uppvuxen så brukar man dela in Guds ord i lag och evangelium. Med ”lag” menas de tio budorden och andra föreskrifter i Bibeln som undervisar oss om hur vi ska leva våra liv på jorden. Med ”evangelium” menas det glada budskapet att vi varken behöver eller ens kan uppfylla alla lagens bud till punkt och pricka på egen hand, utan att vi bara kan bli frälsta och få evigt liv tack vare Guds nåd genom tron på Jesus Kristus. Men inom begreppet ”lag” har den evangelisk-lutherska teologin dessutom identifierat tre olika bruk. Lagens första bruk är att försäkra någon form av yttre samhällsordning, framför allt för Guds utvalda folk Israel fram till dess att Messias skulle komma. Lagens andra bruk är att göra oss medvetna om vårt behov av frälsning från Gud, som Paulus skriver i sitt brev till romarna: ”[G]enom laggärningar blir ingen människa rättfärdig inför [Gud]. Lagen kan bara ge insikt om synd.” (Rom 3:20). Dessa lagens två första bruk associeras i första hand med den gamla lagen i det Gamla testamentet.
Men lagen har också ett tredje bruk, nämligen att uppmuntra dem som redan kommit till tro på Kristus och blivit frälsta av hans nåd att fortsätta vandra på helgelsens väg för att allt mer likna Jesus. Detta lagens tredje bruk associeras i första hand med den nya lagen som Jesus undervisar om i det Nya testamentet. Denna lag är på ett sätt mindre krävande än den gamla lagen, eftersom den är mindre detaljerad. Istället för att vara skriven på stentavlor är denna lag skriven direkt i människans hjärta. Samtidigt är denna lag än mer krävande än den gamla lagen. Det räcker inte bara med att uppfylla vissa yttre föreskrifter, utan hela vårt liv måste genomsyras av att leva i Kristi efterföljd. I den gamla lagen finns budordet ”visa aktning för din far och din mor” (2 Mos 20:12) och ”du skall älska din nästa som dig själv” (3 Mos 19:18). I dagens evangelium säger Jesus: ”Den som älskar far eller mor mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig, och den som älskar son eller dotter mer än mig, han är inte värd att tillhöra mig.” (Matt 10:37).
Med indelningen ”lag och evangelium” så kan man lätt få intrycket att lagen kom först, och sedan har ersätts av evangeliet. Men som vi märker av dagens evangelium, så stämmer inte riktigt detta. Jesus ställer fortfarande hårda krav på dem som kommit till tro på honom och vill vara hans lärjungar. Men för att motivera oss att leva upp till dessa krav, så måste vi först ta del av evangeliet.
Och i dagens andra läsning ur Paulus brev till romarna får vi en mycket bra sammanfattning av evangeliet, som jag alltid brukat använda vid de dop jag förrättat som diakon för att förklara både vad dopets sakrament och hela det kristna budskapet handlar om. ”Alla vi som har döpts in i Kristus Jesus också har blivit döpta in i hans död. Genom dopet har vi alltså dött och blivit begravda med honom för att också vi skall leva i ett nytt liv, så som Kristus uppväcktes från de döda genom Faderns härlighet.” (Rom 6:3-4). Jesus Kristus har verkligen tagit på sig alla våra synder och lidit konsekvensen av detta genom att torteras, korsfästas och dödas för vår skull. I och med detta har han gottgjort för alla våra synder och därmed utplånat syndens straff. Men eftersom Jesus var och är Guds Son så kunde han inte fortsätta att vara död, som aposteln Petrus förklarar i sin predikan den första pingstdagen, ”Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle få behålla honom i sitt grepp.” (Apg 2:24). Och genom att vi förenas med Jesu död och begravning i dopets sakrament så har vi också fått del av det eviga livet genom att förenas med Jesus i hans uppståndelse. Åtminstone så länge vi inte aktivt förnekar detta genom att vägra tro på det som Jesus har gjort för oss.
Detta är evangeliet, det glada budskapet som är anledningen till att vi kommer hit till kyrkan varje söndag för att delta i den heliga mässan, där Jesu död och uppståndelse på ett mystiskt sätt blir närvarande och där Kyrkans medlemmar får del av Jesu utgivna kropp och utgjutna blod under gestalterna av bröd och vin i den heliga kommunionen. Och det är detta mysterium som jag nu efter femton års väntan och nio års prästutbildning äntligen får förmånen att själv få fira.
När vi väl har kommit till tro på evangeliet och mediterar över allt det som Gud har gjort för oss i sin stora barmhärtighet, då kan vi i vår tur uppfyllas av tacksamhet som uppmuntrar oss att efterleva alla de krav som Jesus ställer på oss för att följa honom efter ännu närmre. Men evangeliet inte bara uppmuntrar oss att efterfölja dessa krav. Den nåd som Jesus förvärvat åt oss på korset ger oss dessutom den kraft vi behöver för att i vår tur mista våra liv för hans skull.
Inbjudan att ta på oss vårt eget kors och mista vårt eget liv för att vinna det eviga livet innebär inte att Jesu offer på korset inte var tillräckligt. Men i sin stora barmhärtighet inbjuder Jesus oss som tror på honom att förenas ännu innerligare med honom genom att ta vår beskärda del av hans lidande och kors, och därmed växa i helighet och rättfärdighet. Och Gud ger oss både viljan och kraften till att göra detta med glädje genom sin nåd. Och det han förväntar sig av oss behöver inte alltid vara några storverk. ”[D]en som ger bara så mycket som en bägare friskt vatten åt en av dessa små därför att det är en lärjunge — sannerligen, han skall inte gå miste om sin lön.” (Matt 10:42). Idag har ni tagit emot en nyvigd präst i er församling, likt profeten Elisha blev mottagen av den rika kvinnan i Shunem i dagens första läsning. Jag är visserligen ingen profet av samma kaliber som Elisha, och dessutom så säger ju Jesus på ett annat ställe att ”ingen profet blir erkänd i sin hemstad” (Luk 4:24). Men jag är ändå förvissad om att alla ni som har bett för mig och på olika sätt stöttat mig på vägen fram till min prästvigning, och alla ni som fortsätter att be för att min prästgärning kommer att bära rik frukt – sannerligen, ni kommer inte att gå miste om er lön. Än en gång stort tack till er alla, och må Gud alltid fortsätta rikligen välsigna er och hela denna S:t Ansgars församling. Amen.
Fader Gustavs predikningar 