Mässa i S:t Lars kyrka, Uppsala. Läsningar: 1 Mos 18:1–15; Luk 1:46–50, 53–55; Matt 8:5–17.
Kära bröder och systrar
De tre männen som gästar Abraham i dagens första läsning är den tydligaste bilden för den heliga Treenigheten i hela Gamla testamentet, och är dessutom den enda avbildningen av Treenigheten som förekommer i den byzantinska ikontraditionen. Men i och med att jag idag firar min första i en förhoppningsvis mycket lång rad av votivmässor för den saliga Jungfrun Maria på lördagar, så skulle jag istället vilja uppehålla mig vid Abrahams hustru Sara som en förebild för Jungfru Maria. I min allra första mässa igår tog jag upp den mest påtagliga likheten mellan Sara och Jungfru Maria, nämligen att båda blev havande på mirakulöst sätt tack vare ett gudomligt ingripande och i och med detta ”matriarker” (om detta ord finns) för Guds utvalda folk, i det Gamla respektive det Nya förbundet. I dagens läsningar det dock snarare kontrasten mellan Sara och Jungfru Maria som betonas. När Sara hör hur de tre mystiska männen upprepar löftet till Abraham om att hon som redan är över 90 år skall ha en son vid denna tid nästa år, så ler hon bara i skepsis över detta till synes omöjliga påfund. Men när den saliga jungfrun Maria får beskedet av ärkeängeln Gabriel att hon ska bli havande med Guds Son trots att hon är jungfru tack vare den Helige Andes kraft, då böjer hon sig omedelbart i ödmjukhet och i tro under detta faktum med de berömda orden: ”Se, jag är Herrens tjänarinna. Må det ske med mig som du har sagt.”
I sitt Magnificat som vi hörde som responsoriepsalm uttrycker Maria först sin tacksamhet och ödmjukhet inför att Gud helt oförtjänt utvalt henne till den ojämförbart viktiga uppgiften och kallelsen att bli moder till Gud: ”Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare. Han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna”. Omedelbart därefter erkänner hon dock även vilket privilegium detta är för henne: ”från denna stund skall alla släkten prisa mig salig. Stora ting låter den Mäktige ske med mig”. Ödmjukhet innebär inte alls detsamma som småsinthet, dvs. att man med någon slags falsk ödmjukhet eller ett verkligt mindervärdeskomplex säger att man inte duger till någonting alls. Ödmjukhet står heller inte i motsats till storsinthet, dvs. att som Jungfru Maria i tacksamhet erkänna den höga kallelse till helighet som Gud i någon form har för var och en av oss, och i entusiasm samverka med Guds nåd för att denna kallelse ska förverkligas.
I dagens evangelium får ytterligare ett slående exempel på tro och ödmjukhet i form av den anonyma romerske officeren, vars ord vi upprepar en variant på i varje mässa: ”Herre, jag är inte värdig att du går in under mitt tak. Men säg bara ett ord, så blir min själ helad.”
Därefter får vi höra om hur Jesus botar Petrus svärmor. Jesus utsåg som bekant Petrus till den främste av apostlarna, den förste påven, Kristi ställföreträdare på jorden. Petrus hem och hans familj som Jesus besöker i dagens evangelium brukar därför ses som en bild för Kyrkan, Guds familj. Även Jungfru Maria utgör en sinnebild för Kyrkan, såsom den som redan nu till fullo förverkligar hela Kyrkans kallelse till helighet. I min predikan igår utlade jag hur prästens andliga faderskap bara kan bära frukt i gemenskap med Jungfru Marias andliga moderskap såsom moder till Kristus och Kristi kropp som är Kyrkan. Men Jungfru Maria är på samma gång också en sinnebild för Kyrkan såsom Kristi brud. Eftersom prästerna representerar Kristus blir Jungfru Maria också en slags andlig, jungfrulig brud till alla präster, i den meningen att alla människor som föds till det eviga livet i Kyrkans gemenskap är en frukt av prästernas och Jungfru Marias gemensamma apostoliska arbete och bön.
Som moder till Kristus är dock givetvis Jungfru Maria inte bara moder till alla de troende, utan på ett alldeles särskilt sätt för prästerna som representerar hennes Son. Och slutligen så är ju Jungfru Maria själv också en medlem av Kyrkan, om än den mest framstående, och därmed är hon samtidigt syster till alla troende inklusive prästerna. För att sammanfatta så kan man alltså på samma gång säga att Jungfru Maria både moder, syster och andlig brud till prästerna, kort sagt kvinnan i deras liv. Att ha en explicit särskild andakt till den saliga Jungfrun Maria är kanske inte absolut strikt nödvändig för att uppnå frälsningen. Men som den helige Louis-Marie Grignon de Montfort skriver i sitt ”Traktat om den sanna andakten till den saliga Jungfrun Maria” så är denna andakt den bästa, säkraste och snabbaste genvägen till helighet för alla troende. Bland de troende har vi präster ett särskilt ansvar att uppnå helighet, eftersom vi har ansvar för andra själar och således har stor potential att dra med oss många andra, antingen till ännu större helighet, eller till ännu större ljumhet. Med tanke på prästernas särskilda relation till den saliga Jungfrun Maria är det således extra viktigt för oss att utöva en särskild andakt till henne också. Att fira den heliga mässan till hennes minne varje lördag utgör ett av många sätt att utöva denna andakt på. Detta gäller inte minst den första lördagen i månaden som denna. I förra veckan förklarade påven Franciskus syster Lucia av Fatima vördnadsvärd, ett viktigt steg på väg till salig- och helgonförklaring. Syster Lucia var ett av de tre barn som Jungfru Maria uppenbarade sig för i Fatima i Portugal 1917. I samband med dessa uppenbarelser uppmanade Jungfru Maria även till vördnaden av hennes obefläckade hjärta den första lördagen varje månad, till gottgörelse för synden. Låt oss därför särskilt ihågkomma och vörda den saliga jungfrun Maria varje lördag och hennes obefläckade hjärta den första lördagen i varje månad, till gottgörelse för synden, som en genväg till vår egen helighet och för att hjälpa prästerna att med Jungfru Marias hjälp uppnå ännu större helighet, och därmed dra med sig ännu fler själar till likheten med Jungfru Marias gudomlige Son, Jesus Kristus, vår Herre. Amen.
Fader Gustavs predikningar 